Silforssågen, Långhed

Silforssågen utveckling från 1880-talet

Hässjån som ett led i samhällsutvecklingen i Långhed
har alltid varit viktig och människan hade formågan att fånga
dess kraft.

Det första sågverket i Silfors, vid Silforsfallet, i
Hässjaån, startades 1880 av Per Andersson. Troligen ser Per
möjligheten att förvara virket, i sjön Sillen, så det höll sig
vått innan själva sågmomentet. Tio år senare sålde han det
vidare till hemmansägare Anders Olsson, nr 4, och Jon Olsson, nr 5,
i Gäddvik Alfta.

På 1880-talet byggdes flottningen upp. Som ett led i
detta bjöds kunskap in från bl.a. Värmland där de flottats
tidigare. Duktigt folk kom hit för att hjälpa oss att få åarna
användbara till flottning och undvika att timret fastnade.

Säsongsarbetare flyttade nu till Långhed och nya
yrkeskategorier kom till trakten för lönearbete. Detta innebar
stora förändringar för trakten och nya människor slog sig ned och
utvecklingen gick vidare. Byn Långhed utökades med boende och
samhällsutvecklingen tog fart med affärer, service och även en
nykterhetsloge. För att kunna såga brädor nyttjades kraften i
Silforsfallet genom ett vattenhjul. För att hantera stockar och
brädor användes till en början handdragna vagnar på räls.
Verksamhet i sågen pågick i första hand från vår till höst
däremellan fanns det jobb i skogen.

I början av 1908 byggdes sågen om och Silfors Sågverks
AB startades. Chef var disponent Olof Lindström. I början av
1920-talet tyngdes bolaget av stora skulder men man lyckades komma
överens med långivarna och därefter var det några tuffa år att
få sågen på fötter igen. Från 20-talet och fram till andra
världskriget var tuffa ekonomiska år för Sverige och även för
sågverksindustrin. 1938 byggdes en kraftstation vid Hässjaån och
under 40-talet blomstrade sågen bl.a. för att man byggde 3 kolugnar
för framställning av gengaskol. Stockholm och Uppsala var de
främsta marknaderna för kolen. Under krigsåren, 1940-41, stod
sågen still och enbart kol såldes.

Under denna tid levererade företaget även meterved
till bränslekommissionen för att försörja huvudstaden med
brännved. Denna verksamhet låg i Röstabo.

För att ta vara på spillbitar, ribb, bakar och vargar,
byggdes kolmilor, vid Hässjåns norra sida, för att göra kol som
sedan såldes till uppköpande bruk. Sista kolmilan kolades 1958.

Sågverksindustrin blomstrade på 50-talet med höga
virkespriser. Under den här perioden var det liv och rörelse
överallt i Silfors mestadels relaterat till sågverkets verksamhet.
Ett stort antal personer jobbade vid sågen med allt från enkla
småsysslor till mer avancerade sysslor som krävde en stor kompetens
och erfarenhet. Det fanns personalbostäder i huset som hette Kasern.

I slutet på 50-talet och in i 60-talet skedde en stor
modernisering av verksamheten med bl.a. övergång till
truckhantering i brädgårdarna och en mer mekanisk sortering av
inkommande virke. Nästa stora steg i utvecklingen skedde i början
av 70-talet då man genomförde stora investeringar för att
ytterligare modernisera verksamheten. Tyvärr blev dessa
investeringar alltför betungande och slutade med en konkurs 1986.
Flera försök att återstarta verksamheten gjordes men allt slutade
med att sågen lades ner 1993.