Granbarkborre, Skinnskatteberg - Färnaleden

Granbarkborren

Den så kallade 8-tandade
granbarkborren (Ips typographus) är en 4-5mm lång brun skalbagge som
lever i hela Sverige. På varje täckvinges bakre del finns en urgröpning som
kantas av fyra så kallade "tänder" därav skalbaggens namn. Granbarkborren
kanske är mest känd för att kunna uppträda som en svår skadeinsekt på granar.

Svärmning

Då vårluftens temperatur stiger
till +18°C
vaknar granbarkborren till liv ur sin vinterdvala för att börja svärma. Hanen
söker då efter en lämplig gran att flytta in i. Favoriten är stormfällda
granar, men stående försvagade granar lockar också. Barkborren väljer i första
han stressade granar som har mindre motståndskraft mot angrepp. En frisk gran
klarar vanligtvis enstaka borrhål från insekter genom att pressa ut inkräktaren
med hjälp av sin kåda. Men en gran stressad av värme eller att den är planterad
på en olämplig plats har svårare att stå emot granbarkborren, som dessutom har
en förmåga att angripa i stora antal under svärmning, vilken sker ungefär var
4:e vecka under maj-augusti. Då hanen grävt sin parningskammare under
granbarken lockar han till sig upp till fyra olika honor vilka dras till hans doftande
feromoner. Efter befruktningen gräver honorna modergångar under barken i
trädets längdriktning. Längs dessa gångar lägger hon sina ägg som kläcks en
vecka senare. Larverna äter sig fram under granbarken vinkelrät från
modergången, vilket skapar granbarkborrens karakteristiska och vackert
fjäderlika gångmönster på trädstammen. Fyra veckor senare förpuppas larverna
och en vecka därefter kläcks en ny generation av granbarkborrar. 8–10 veckor
senare lämnar de unga barkborrarna den förbrukade granen för att söka upp en ny
gran att flytta in i. Men då säsongen börjar dra sig mot sitt slut och
lufttemperaturen sjunker, gräver barkborrarna i stället ner sig i marken för
att övervintra. Övervintring kan även i vissa fall ske inne i grannstammen. Borren
sover sedan i väntan på varmare tider och nya svärmningar.

Upptäck angrepp tidigt

Till en början kan det vara svårt
att se på en gran om den är angripen eller inte. Men tittar man närmare längs
stammen kan borrade ingångshål synas och ett brunt barkmjöl kan ligga i
barkfickor, fastna i spindelväv eller ligga runt stammen på marken nere vid
rotändan. Mjölet pressar barkborren ut genom ingångshålen genom att skyffla ut
mjölet med hjälp av bakkroppen, backandes längs de gnagda gångarna under
barken. Ibland syns även granens försvarsmekanism i form av kåda som rinner
från ingångshålen. Med tiden skiftar granbarren till en brun-röd färg, faller
av granen och granen börjar sakta att dö.

Åtgärder

Genom att regelbundet besiktiga
sin skog kan angrepp tidigt upptäckas och då kan en åtgärd vara att så snabbt
som möjligt avverka de angripna träden och forsla ut dem ur skogen innan
granbarkborrarna hunnit lämna trädet. Man kan även placera ut fällor som lockar
till sig granbarkborrarna och därigenom försöka minska populationen av
barkborrarna i ett område.

Äldre redan brukade träd känns
igen på att barken börjar att ramla av stammen i takt med att granen dör. Dessa
kan stå kvar utan risk att åter bli bebodda av granbarkborrar. I stället kan de
döda träden bli gynnsamma livsmiljöer för granbarkborrens naturliga fiender. Fienderna
består framför allt av olika slags skalbaggar, flugor eller parasitsteklar som
livnär sig på granbarkborrarnas larver. Exempel på dessa är styltflugor,
parasitsteklar, myrbaggar, kvalster och vissa blomflugor. Andra arter, till
exempel allmän barkbock, dubbelögad bastborre och sextandad barkborre,
konkurrerar om utrymmet under barken med granbarkborren. Även hackspetten
räknas som en viktig fiende, eftersom den gärna äter granbarkborrar. Åtgärder
på längre sikt kan vara att sträva efter en blandskog där lövträd gynnas och
ståndortsanpassning leder till tall på tallmarker och gran på granmarker. En
mångsidig blandskog är nämligen en skog mer tålig mot stora svärmningar av
granbarkborre.

Granbarkborrens roll

Även om det är svårare att förstå
nyttan med granbarkborren, speciellt på senare år då angreppen varit så
omfattande, så har denna lilla skalbagge en roll att spela i vår natur. Den
döda ved som granbarkborren lämnar efter sig i en blandskog utgör livsrum för
en lång rad organismer under många år. Klibbticka koloniserar döda granar och
en rad insekter lever i dess fruktkroppar och den mycelrika veden. Här har
granbarkborren en naturlig roll att spela. En förklaring till den mindre
naturliga situation som vi har i dag, kan vara att vissa granbestånd är för
homogena och har planerats på mark bättre anpassad för andra träslag. Detta ger
stressade granar samtidigt som klimatförändringens varmare somrar stressar
granarna än mer samtidigt som värme och tillgång till täta granbestånd gynnar
granbarkborren.